Just så. Så kan det tydligen gå. Man tror man har vänner, men så egentligen så har man inte.

Jag tog mod till mig och berättade åt en vän om ätstörningarna. Bad om lite stöd och hjälp.

Vännen blev arg, kallade mig uppmärksamhetsh*ra och sa att jag skulle "get a grip".

Tack för det. Back to square one, emotionellt sett. Känner mig inte stark, bara svag.

Jag satt uppe nästan hela natten igår, sov väldigt lite.
Jag googlade, surfade på webben, letade information.

Nu är jag vettskrämd, förbannad och motiverad, allt på samma gång.

Jag spenderade tid på webbsajter där det beskrevs allt harm som ätstörningar kan göra. Hittade även till sidor där människor, mest kvinnor, som haft ätstörningar berättade om sitt personliga helvete.

De berättade även om hur livet var nu. Vissa kunde inte få barn. Vissa hade osteoporos. Åtskilliga vitala organ, såsom levern, var totalt skrotade. sköldkörteln fungerade åt helvete. Diverse mediciner behövdes för att hålla dem i schack.

Vettskrämd blev jag då jag fattade att jag själv slirar åt samma håll om jag fortsätter att leva tillsammans med min ÄS.

Förbannad blev jag på att jag någonsin släppt in ÄS-demonen i mitt liv.

Dessutom blev jag hutlöst motiverad att ta mig ur denna skit. Sparka ÄS:n åt helvete.

Mina bakre tänder, har redan börjat ta lite stryk, ämnesomsättningen tror jag kan vara påverkad, och psyket, ja, det kan vi nog vara överens om att behöver lappas lite tack vare förvrängd self image.

Tänker inte ta några risker, utan bokar nog läkartid snarast möjligt och vill kolla hur jag har det ställt fysiskt. Sedan tar jag itu med det psykiska.

Alltmedan jag surfade skrev jag även en lååång text med en massa bra insikter. Kanske publicerar den i delar här på bloggen.

Jag tror jag börjar med att skriva matdagbok (se förra inlägget). Jo, det känns som ett "måste", fast i positiv bemärkelse.

Tror dock inte jag vill skriva den här på nätet, iaf regelbundet. Då tror jag att jag medvetet börjar skära ner på maten, och det är ju inte det jag strävar till.

Det är ju istället meningen att jag skall försöka koppla ihop mat och känslor. Tror att det är Emotional eating jag håller på med, nämligen.

Start imorgon.

Jag hetsåt inte igår, men jag åt lite mer än tänkt. Okej, ganska mycket, men det är inget jag har lust att gå omkring och gräma mig över. Hjälper väl inget. Hur som helst så mådde jag psykiskt ganska piss när jag vaknade. Kände mig dessutom lite seg. Matsmältningen kräver ju sin energi den med.

Jag har försökt att inte föra någon egentlig matdagbok på en tid. Visst, jag räknar och planerar, men håller det i hjärnan.

Jag vet inte om jag orkar börja hålla på med en massa häften och så, men på dator kanske jag skulle kunna föra nånsorts logg på födan jag stoppar i mig. Kanske även känslorna kombinerat med maten.

Kanske kunde jag föra matdagbok här på bloggen då och då? Men är det tillåtet? Och om det triggar dåliga känslor hos andra så vill jag inte göra det. Hur är det..?

Hetsätningskänslor är på väg. Måste helt enkelt borsta tänderna och gå och lägga mig.

Vilken usel, usel dag det varit. Usch. Ångest. Jag MÅSTE klara mig igenom denna känsla. Vill inte sabba min fina period nu.

Om det bara vore så lätt att äta intuitivt. "När man är hungrig".

Men det går inte. Jag känner ju antingen ingen hunger alls eller sedan en bottenlös hunger som egentligen inte alls är en hunger utan en hetsätningsdemons röst som uppmanar mig att äta MERAMERAMERA tills det gör ont i magen och jag ligger dubbelvikt av smärta på golvet. I toaletten. (Nu så har det ju inte hänt på typ en vecka, vilket är superbra!)

Då när jag ingen hunger känner så springer jag runt hela dagen med styrkan jag fått utav morgonmålet. Till skolan. På stan. Joggar. Det kan pågå i en vecka, sedan är dimman i huvudet så tät att det kan hända att jag håller i mina hemnycklar men håller på att få panik eftersom jag inte hittar dem någonstans. Jag är disorienterad helt enkelt och DET är en känsla jag verkligen HATAR.

Aldrig mer, aldrig aldrig någonsin mer vill jag ha dimma i huvudet! Jag skall istället pränta dit in tankar om välmående, tillfrisknad, sundhet, mat med måtta och träning som INTE innebär pulande med förbrända kalorier.

Jag vill kunna äta utan ångest och rädsla att bli fet.

Jag vill kunna spendera tiden mellan målen utan att tänka på mat.

Jag vill kunna unna mig något utan att jag hetsäter mig sjuk på det.

Jag vill kunna träna så att det endast innebär njutning utav svettdropparna som rinner ned längsmed ryggraden.

Fast just i och med att det inte brukar fungera så känner jag ju mig ganska ryggradslös just då.

Tack för alla kommentarer jag fått, och ett speciellt stort tack till upprepade uppmaningar på att berätta om mitt hälsotillstånd åt någon och söka hjälp.

Det känns hemskt och skrämmande, men trots det såhar jag faktiskt börjat överväga att göra så. Vill först berätta åt en vän, känns bättre så.

Jag försöker samla tillräckligt med mod till mig så snabbt som möjligt.

Många sjukt bra dagar på rad nu, men känner att jag måste skriva av mig en massa skrot (dvs. saker från sk. sämre dagar) som ligger och skräpar i hjärnan och förgiftar den. Ut ut ut med dessa tankar!

Det är trots allt svårt att lämna allt detta matpulande bakom sig, det kan nog vilken som helst "ätstörd person" skriva under. Men varför, det har nog de flesta "utomstående" svårt att förstå.

Jag har en liten teori. Eller nja, en tanke iallafall.

Det har blivit något man själv accepterat och således vill hålla fast om, en del av ens identitet. Och så har man dendär tanken om att nå en viss vikt eller figur och helt enkelt inte ser någon annan väg till att nå den än sitt ätstörda beteende. Ja, som sagt, en del utav ens identitet på nåt stadie.

Kanske känns det tryggt med en tanke att människor bryr sig och vill hjälpa en bli av med helvetet trots att man ändå egentligen känner någonsorts kärlek till det sjuka man håller på med.

Detdär med trygghet kan jag dock inte underteckna, för jag har inte berättat åt någon hur uppåt helvete min situation var(it). Bara gissar o spekulerar.

Och jag vill klara detta själv, vågar inte berätta åt någon nära människa.

Jag är rädd för att få en dårstämpel i pannan.
Jag är rädd för att mitt sällskap blir oönskvärt.

Jag blir väldigt lätt besviken på mig själv, och detta då alltid när jag inte av någon orsak följt mina planer. Inte joggat i 45 minuter, utan bara 30. Ätit två skedar jordnötssmör istället för en. Ätit jordnötssmör över huvudtaget.

Och problemet är ju att jag mer eller mindre baserar mina dagar på planer. Det som förr var rutiner och semistrukturerade hum om hur dagen skulle löpa smidigt är numer nästintill tvångsmässiga ritualer som absolut måste göras. Och göras på ett visst sätt.

Och ändå är det dessa helvetesregler som ofta håller mig ens lite vid vettet. Jag har tyvärr helt för många gånger sett vad totalliberala och oplanerade dagar resulterar i.

Men nu tycker jag att det är slut på att straffa sig med hetsätning (ja, det är ett straff i det långa loppet). Det leder ju ingen vart.

Jag skall glömma att ätstörningar existerar!

Jag har redan insett att jag har ett problem. Det är stort.

Det som är minst lika stort är att jag kommit underfund med vad som egentligen är åt pipan (se förra inlägget).

Mat har blivit en tröst, en belöning, en hobby.

Om jag hittar nåt annat som fungerar som tröst, belöning och hobby så borde de ju utesluta alternativet att använda mat som substitut för dessa.  Eller hur?

Så jag har suttit och funderat lite...

Jag skall låta träningen återigen bli min favorithobby.

Tröst skall jag börja söka hos levande människor och kommunikation istället för en chokladplatta som ger föga respons.

Belöning skall hedanefter bli böcker, spabesök, inredningsprylar eller helt enkelt en sovmorgon.

Det låter väl bra?